Gammelmor sitter på murknad bänk
Fröjdas åt våren: ”Å käraste tänk”
Hon ropar från sin soliga vrå
”av violer redan ängen helt blå”.
Fast ryggen är böjd hon stapplar åstad,
Försiktigt hon smeker blommor och blad
och från hennes öga faller en tår
Bland ängens viol i tidig vår.
Hon knäpper de valkiga händer till bön
och tackar vår Herre för våren så skön
För undret av nåd hon fått skåda igen.
I varje blomma hon möter en vän.
Linnéa Norold
